Det var det inte, min sänka var helt normal (med det menas att jag inte har någon infektion som ligger och drar i kroppen^^), jag har inte någon sockersjuka, sen resten får jag veta resten i nästa vecka... Men det känns bra att veta att det (just nu) inte är något större fel på mig...
Men det värsta är nog ändå att veta hur dåligt mina föräldrar mår på grund av mig.. Speciellt pappa, med tanke på att han är minst lika emotionell som jag, det är helt jävla hemsk att höra när han skriker och som idag, när jag kunde höra hur han var nära att börja gråta, och det är på grund av mig... Det gör så jävla ont, långt ner i tårna, och även om mamma säger till mig att det är hans ansvar, så hjälper det inte ett dugg, jag VET att jag borde vara gladare, jag VET att jag borde må bättre, jag VET att jag borde vara duktigare i skolan!
Det hjälper inte heller när han frågar mig varför jag mår dåligt...
JAG VET JU INTE SVARET PÅ DEN FRÅGAN!!!
Det är nog frågan som ställs mest i det här huset just nu... "Hilda, du är ju bara 16, det är inte meningen att man ska må så här då. Man ska vara glad. Hilda, svara! Varför mår du så här?!?!?"
Det hjälper inte heller när jag verkligen försöker att svara lugnt, medans han bara blir ännu mer upprörd...
I want you back..
Do you want me??
Do you want me??
Maowww, blir ju inte direkt lättare av att man blir pressad sådär :/ Ofta behöver man TID och UTRYMME att komma underfund med själv, varför man mår dåligt. Eventuellt kan man behöva lite ledande frågor, men att bli pressad har nog aldrig hjälpt någon :/ Bara för dom varit lyckliga nog att hålla sig 'lyckliga' i ungdomen innebär inte det att det är så det verkligen är..? För jag menar, dom flesta jag känner eller pratat med har haft någon jobbig period i högstadiet eller gymnasiet. Förr eller senare så kommer det liksom. Det är ju så mycket som händer runt om en och inuti en, stora förändringar och hormoner och press och ens egen utveckling. Det är ju tillräckligt för vem som helst att bryta ihop !
SvaraRaderaHar en vän som går till terapeut, efter hennes första besök där meddelade hon till oss som känner henne att ingen fick fråga henne hur hon mådde - på order av terapeuten då. Press hjälper inte :/
Blä, finns så mkt att säga om det här ^^ JÄTTESTOR KRAM PÅ DIG I ALLA FALL, JAG TYCKER OM DIG OAVSETT VAD <3 <3 <3
Jag har också haft det så ibland, asså man har så mkt o göra o så o sen så ställer man massa krav på sig själv att man skall vara på ett visst sätt o bättra sig osv... inte kul.
SvaraRaderaBara ta det lugnt o tänk inte för mycket så brukar det bli bättre.
En stor kram på dig min vän!
//Adam