måndag 2 februari 2009

Hilda, hur mår du egentligen?

Asså, jag vet inte riktigt hur jag ska börja berätta det här... Men det brukar ju funka med att ta det från början ^^
Kom till skolan med pappa idag, han hade suttit och skrikit på mig i bilen, så humöret var väl inte riktigt på topp om man säger så...
Hade fysik första lektionen och det gick väl helt okej, även om jag har missat så pass mycket att jag inte riktigt vet vad Axel snackar om, men jag får väl ta och sätta mig på stadsbiblioteket imorgon (Anna, vill du följa med??)
I alla fall kom jag in på min spansklektion, hade fått reda på att vi hade läxförhör idag idag, så jag var väl inte hur glad som helst (inte något jag brukar vara på spanskan över huvud taget, men ändå liksom...) Det gick hur som helst helt okej, även om jag inte fattar något som helst^^ en apa fattar mer spanska än jag....
Men...
Det var på svenskan som min spanskalärare/mentor kom in och stal mig från min lektion, och visst det kanske är en sån sak som många tycker är pinsam, men jag tänkte liksom "jag missade ju lärarsamtalet, så det är nog vad hon vill".. I alla fall något i den stilen O.o
Och det var ju något i den stilen hon ville... Hon undrade varför jag aldrig var glad på lektionerna (Svar: Jag fattar inget, mina lärare innan dig var inte så disciplinerade), om det fanns något hon kunde hjälpa mig med (Svar: JA!), men sen kom dom jobbiga frågorna..
"Hilda, hur mår du egentligen?"
Jag har verkligen inget emot om folk undrar hur jag har det, bara dom känner mig, men jag tycker inte precis att min spansklärare och jag har den relationen... Svarade dock ärligt att jag har mått bättre, att det är mycket stress just nu i och med att jag har varit borta så mycket som jag har... Och då kom samtalet in på att jag kanske borde läsa gymnasiet på FYRA ÅR(!!!!!!), jag är liksom inte ens säker på hur jag kommer klara mig igenom TVÅ år i gymnsasiet....
Men, jag uppskattar liksom ändå att hon tar sig tiden för att försöka förstå sig på mig, både som elev och som person, tycker verkligen att hon är himla rar och gullig, min spansklärare, känns som om hon försöker komma nära oss som både grupp och personer, något som iaf jag uppskattar mycket :D


4 kommentarer:

  1. *kramar dig* Aww marian (vet inte hur man stavar) är så snäll, skulle vilja se Martine göra det^^
    men jag fattar inte hur det skulle gå till att göra gymnasiet på fyra år...

    SvaraRadera
  2. Så det var det ni pratade om? Marian är helt gullig ibland. Tänk ändå att hon märkt att du mår dåligt?

    Och btw, nu har jag fått bevisat att du läser min blogg utan att kommentara din lilla bov xD

    SvaraRadera
  3. Visst känns det konstigt när folk man inte känner vill veta hur man mår :S Skönt att hon bryr sig i alla fall :)

    SvaraRadera
  4. en gång sa en vis person till mig: du ska alltid se livet med ögon som varit med om det absolut hemskaste, därigenom får du en posivtiv situation. jämför din situation med något du anser som mycket värre och se hur de är.

    Hilda, det finns ingen som i praktiken kan stoppa dig från att verkligen göra det du vill, förutom dig själv. tro mig jag vet hur det känns att må piss jag gjorde de i 3 år! men jag hade inte en så bra vänner som du har just nu! du fixar allt och lite till

    love amelie

    SvaraRadera